next to you

Just nu fick jag en känsla inom mig som var väldigt obehaglig. En känsla full av ångest. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fick mig att få en klump i magen fylld med tårar som vill komma ut. Det är precis som om något fattas mig, något som har varit försvunnet eller fattats väldigt länge. Det jobbiga är att jag inte får ut mina tårar, jag har fält så många tårar under flera månader så man kan börja undra om dom är slut?! Jag gråter inombords.

Sen vill jag skriva några rader om en vän jag har haft sen min riktiga skoltid började, då när man började åka buss till skolan, då man började göra svåra prov och började träffa nya människor från olika kommuner(rödsleskolan). Den vännen kommer från lilla Kristdala och vår vänskap har varit från de mörkaste tider till ljusa tider. Det har gått månader, det har gått dagar, det har gått år sen första dagen vi sa de första orden till varann och det är något jag är riktigt glad över. Det är något jag stolt kan säga till andra. Många gånger har jag suttit och funderat på varför man gjorde så dumma o fula saker, som man idag ångrar av hela sitt hjärta. Vad fanns det för mening? Den frågan ställer jag mig varje dag. Och jag kan säga att jag är sjukt tacksam över att den här tjejen är så pass stark som klarar av mig, mig som person. Ibland gråter jag av saknad, av den där närheten man hade, som fick mig att känna mig så fruktansvärt trygg, aldrig vilsen. Jag gråter för att vi aldrig ses längre, jag gråter för att jag saknar dig, din personlighet, ditt skratt, våra skratt tillsammans. Minns du den gången vi tog kort med min dator, och vi väckte din syster som låg vägg i vägg? just nu ler jag. Det är så tråkigt att det bara är några sms som slängs iväg lite då o då, jag vet att det är svårt för oss båda att umgås eftersom vi bor i två olika kommuner. Men jag antar att du läser detta, och kanske förstår att du har en som tycker om dig väldigt mycket och saknar dig, några mil bort. 

Amanda Josefsson.

Nu plugg. puss